Nu har vi såld vår lägenhet.

Hej på er alla.
Idag har jag varit så trött och inte orkat ta mig för något annat än att ta hand om Kjell och åka till banken i Vänersborg.
Vi sålde vår bostadsrätt på Flanaden. Härligt. Det var min son Daniel som köpte den. Hoppas han kommer trivas. Glad är han i allafall.

GRATTIS min älskade Daniel.

I morse när hemvården var här och gav Kjell sin spruta så passade de på att ta blodprov också. De fick sticka honom tre gånger innan de fick ut något blod.
I morgon kommer de och ger honom blod här hemma. Det är inte vanligt att de får det i hemmet, men han är för svag för att orka åka någonstans. Anneli från Palliativa Teamet kommer.
Ja i morgon ska då inte jag ut någonstans. Det är jättehalt på våran väg och det var inte lätt att åka iväg, men det gick. Hemvården åkte av vägen när de kom för att ge Kjell sprutan nu inför natten.

Ja detta blev bara ett kort inlägg.

Ha det gott alla.

Kram Lill.

Nu har Kjell börjat få ångest.

Hej på er alla.
Hoppas ni alla har en fin lördag.

Idag har det varit ett underbart soligt väder och två plusgrader. Härligt, hoppas det fortsätter så.
Annars har det inte hänt så mycket här. Jag har städat lite, gjort rent filtret på luftvärmepumpen, lagat middag och lite annat som behövde göras. Sen har jag virkat lite på min duk till storarumsbordet.
Jo, Bertil och hans kompis Bernt kom hit och fixade till ytterdörren och fyllde luft i hydrofonen. Tur man har så underbara kompisar som ställer upp. Och Bertil är den bästa kompisen vi har. Alltid så hjälpsam, godhjärtat och så mån om oss alla och han tycker så mycket om Kjell.

I morse fick jag ringa sjuksköterskan för Kjell har så ångest så han kan inte andas. De kom ut med tabletter till honom. Nu hoppas jag han kan sova gott inatt. Natten som var så gick han upp hur många gånger som helst. Han satt vid köksbordet och somnade. Tog av sig på bar överkropp och öppnade fönstret och stod där för att kunna andas. Stackar, han har det inte lätt nu. Tycker det går så fort också nu. Han blir sämre och sämre för varje dag. Jag ser stor skillnad bara på ett dygn eller så. Tittade på honom idag när han satt och somnade vid köksbordet och det var som att se min älskade pappa strax innan han dog. Det gjorde så ont i mig.
Jag kan inte säga annat än att jag är rädd, rädd för att se honom lida, rädd för att hitta honom död i sängen. Egentligen ska jag ju inte behöva gå igenom denna rädslan och många säger att det hade varit bättre att han var på sjukhuset, men han VILL vara hemma och jag kan inte tänka tanken ens att han skulle "gå bort" utan att jag var där. Visst, jag får göra allt för han nu, hämta kaffe, te eller vatten, plocka fram kläder, rätta till sängen, fixa hans radio, ja allt, för han klarar inte själv, men jag gör det så gärna för hans skull. Fast jag ska inte neka på att jag blir trött och sliten av allt detta, får ont i ryggen mm
Tycker ibland att jag precis har satt mig för att vila lite så måste jag upp igen. Det är inte mycket skillnad på dag och natt nu heller. Har ju samma att göra vilket som.
Vet inte vad jag skulle gjort utan min Facebook och mina vänner där. De är alla så gulliga och skickar hälsningar, kommenterar och tar "del" i mitt liv. Jag sätter mig vid datorn så fort Kjell sover lite. Då får jag lite tid för mig själv.
Jag bara längtar till den dagen jag kan skriva ett inlägg på min blogg med glädje igen. Det var så mycket roligare då när jag kunde det, men den dagen kommer igen, det vet jag.

Ha det nu gott alla.

Kram Lill.

Nu vet jag.

Hej på er alla.
Hoppas ni haft en fin dag. Här har i allafall vädret varit helt underbart. Så soligt och fint. Lika soligt som igår.

Men dagen har varit lite si som så i annat fall än vädret. Anneli från Palliativa Teamet ringde förut och vi snackade en del. Hon sa att Kjells sjukdom är väldig allvarligt och långt framskridet. Hon undrade även om jag förstod att han inte kom att finnas kvar till våren. Ja det har jag förstått.
Det går ju så fort nedåt nu. Hans hjärta börjar också ta "stryk" därför har han fått så mycket vatten i ben och fötter. Jag minns ju hur det var med mamma innan hon gick bort, så jag vet vad som komma skall, men det är svårt att tänka på ändå.
Daniel och Sabine var här förut och Annie åkte med dom ned till Vänersborg så Kjell och jag är ensamma nu. Vi har fått snackat en del nu i eftermiddag. Vi grät båda två, men snackade ändå hur känsligt det än var. Nu vet jag vad han vill när han "går bort" och jag vet att han inte vill att jag tar kontakt med hans barn. De har inte brytt sig innan så han vill inte att de får reda på något från mig eller att de kommer i hans begravning.
Det är ju hemskt att det ska vara så, men jag kommer respektera hans önskan.

Gud vad ont allt detta gör inuti mig. Kan liksom inte tro att jag ska förlora världens snällaste och finaste man, men det kommer jag att göra. Jag har aldrig, aldrig haft det så bra med någon annan som med Kjell. Så när jag nu har en man som är perfekt i allt, då ska jag förlora honom. Vad livet är orättvist. Inte konstigt att man tappar ork, intresse för allt och bara gråter inuti. Jag vill hålla honom kvar, men samtidigt vill jag inte att han lider. Åh, jag vet inte hur jag ska klara detta. Jag vill vara stark för hans skull, men jag är inte stark. Jag vill inte vara egoistisk, men det är jag när jag vill ha honom kvar till varje pris.
För andra låtsas jag som om allt är bra med mig, men det är det ju inte.

Vi snackade även om Gud. Kjell sa att han tror ju inte på Gud som en varelse som finns ovanför oss, utan han tror att Gud är det goda i en människa. Jag tror han har rett där. Gud är det goda och djävulen det onda i en människa.

RÄDD, ja jag är rädd. Rädd för att leva utan Kjell, rädd för hur det blir sen.
Och måtte han bara slippa lida mer än vad han gör nu.
Jag känner mig så "tvådelad". Jag vill att det ska gå fort så han slipper lida, samtidigt som jag vill att han ska fortsätta leva. JAG VILL INTE FÖRLORA HONOM, men vad ska jag göra? Min älskade man. Varför? Varför?
Många gånger önskar jag att vi bara kunde ta varandra i hand och helt enkelt försvinna tillsammans.
Nu för tiden så är jag så upp och ner. Ena ögonblicket får jag hopp och livslusten spilrar. I nästa ögonblick kommer verkligheten ikapp mig och allt känns så trist och tungt.

På något sätt måste jag klara detta som komma skall. Är så glad över att jag har mina underbara barn som alltid stöttar och hjälper mig. Och även min underbara brorsdotter, Vibeke, som alltid finns där trots att hon har sitt eget att kämpa med. Och inte att glömma mina underbara vänner som också finns där. Varje litet telefonsamtal, kommentar eller omtanke gör så mycket.

Ha det gott alla.
Kram Lill.

Ett kort inlägg.

Hej på er alla.
Bara ett kort inlägg.
Kjell åkte in till sjukhuset igår och fick blod. Han kom hem igen idag, vid 19 tiden. Lite piggare är han nu. Och även jag, för inatt sov jag jättegott. Ingen som störde mig under natten.
Kjell går ju upp så många gånger per natt och det stör mig. Då kan jag inte somna om. Skulle det hända någon gång att jag inte vaknar när han går upp så vaknar Lima och går efter honom. När han går in på badet och stänger dörren, då kommer hon in och väcker mig.

Lima sover gott.

Jag snackade med Anneli från Palliativa Teamet och hon berättade att röntgen av Kjells höft inte visade någon cancer, men den visade istället att cancern har spridit sig i hela bröstet. Inte bra. Nu får han ännu starkare morfin. När de skulle sätta in nålen för att ge blod så var det jättesvårt. Hans blodådror spricker. De fick ta dit en som var specialist på att sätta dropp.
Så har han även fått en plats på ett sjukhem i Mellerud, Berg. Dit får han komma en vecka åt gången. Sen hemma tre veckor. Det är så att jag kan få vilat upp mig lite emellanåt. Det blir ju mer och mer att hjälpa honom med och jag måste orka. Sen blir det ju även bra för Kjell. Då får han träffa andra han kan snacka med.

Annars har det varit en lugn, fin dag idag. Annie och jag har städat, gjort mat och sen tittat på Tv.

Lite ljus tände vi också. Det är mysigt.

Började faktiskt sticka på ett par pulsvärmare till Jennie. Det var roligt att komma igång med något.

Ha det gott alla.

Kram Lill.

En fin julafton fick vi.

Hej på er alla.
Hoppas ni alla haft en fin julafton och juldag. Det har vi haft. En helt underbar, mysig julafton med mina kära, Kjell, Daniel, Annie, Jennie, Bertil, Zita, Lima och Tekla.

Julskinkan på spisen.

Köksfönstret i dagsljus.....

och det andra köksfönstret när det mörknat.

Ovanpå kyl/frys.

Öppningen mot rummet.
Vi åt middag vid halv tre. Stackars Kjell hade så ont så han mer låg på stolen än satt när han åt. Plötsligt började hela han skaka och jag blev livrädd. "Nu händer det något" tänkte jag, "kära Gud, inte på julafton. Låt oss inte få leva med ett sådant minne". Jag reste mig och kramade om honom och snackade lugnt till honom. Efter en stund gick det som tur var över. Fast han hade fortfarande ont.

Vår julgran.

En del av julklapparna.

Ett av fönstren i storarummet

och soffbordet.
När det var dags för julklapparna orkade han nästan inte vara med, men han ville inte gå och lägga sig. Han kämpade och klarade av det tills alla öppnat sina paket. (Hans paket fick jag öppna för det orkade han inte).

Kjell med en del av sina julklappar.

Daniel och Bertil.

Tekla.
Jag fick jättemånga julklappar så jag har nog varit snäll i år. Så mycket fint jag fick. Ska lägga ut foton i ett senare inlägg. När jag orkar.
På kvällen satt vi och tittade på tv. Det var lugnt och mysigt och Kjell orkade vara uppe.

Köket med sin julstad ......

och husen pappa gjorde till mig 2003.

I nästan 1 år satt han och gjorde dessa hus

och alla smådetaljer......

såg, sågbock, yxa mm.


Ljus tände jag för min älskade mamma och pappa som tyvärr inte finns hos oss längre.



Granen i stora hallen......

.. går i blått.

Sovrummet.......

och min säng. (Kjells syns inte).

Juldagen har vi bara slappat. Kände mig rätt trött faktiskt och orkade inte göra så mycket. Det var precis som om luften gått ur mig.
Nu är det sena natten, men jag kan inte sova. Passar på att skriva detta inlägg istället.
Ha det gott alla och God Fortsättning.
Kram Lill.

Kjell kom inte hem ändå.

Hej på er alla.
Hoppas ni alla har det fint och inte stressar för mycket inför julen.
Här går allt som i "slow motion". Tycker inte jag hinner med det jag vill göra.

TRÖTT, jag är så trött i hela mig, men sover nästan inte. Den lilla stunden jag sover så drömmer jag så otroligt konstiga drömmar, elaka drömmar.

Kjell kom inte hem i måndags ändå. Dom gjorde cystoskopi på honom och urinblåsan är full av cancer igen. De skulle gjort en TUR-B operation på honom idag för att underlätta, men de hann inte med så det blir i morgon, onsdag. Tur-B är en skrapning av urinblåsan där de skrapar bort så mycket av cancern som möjligt. Då dröjer det lite innan den fyller urinblåsan igen. Tror det är 7'de gången han gör det nu.
Kjell har ringt flera gånger och gråter och är ledsen. Det gör så ont i mig varje gång jag snackar med honom. Får stålsätta mig för att inte börja gråta själv.
Hans HB har sjunkit igen så han får blod igen. Oroande att det sjunker så fort. Nu har han en massa slangar på sig och det tycker han inte om. Narkosläkaren var hos honom och han fick bestämma om han ville bli sövd eller inte. Han valde ryggmärgsbedövning. Är nog lite rädd för att inte vakna upp om han blir sövd.

TANKAR, jag har så många konstiga tankar. VILL INTE förlora honom..... vill inte, men måste. Hoppas bara jag får ha honom många veckor till. Och att han inte har ont och får lida. Han är den snällaste människa jag vet och får gå igenom allt detta.
Det känns som om jag är i ett tomrum just nu. Vet inte själv om jag vill tro på att jag ska förlora honom. Klarar liksom inte tro det, ändå vet jag att det är sant. Vad kan jag göra? Inget. Bara finna mig i det. Förbannade sjukdom som gör såhär. Vill ha tillbaka min älskade Kjell.

Så vill jag tacka alla som skickar kommentarer och mail till mig. TACK för era fina, tröstande ord. De gör så gott. Då känner jag mig inte så ensam.

RÄDD, ja jag är rädd. Rädd för att vara utan Kjell, rädd för hur livet ska bli sen, rädd för allt det för med sig. Men jag försöker vara stark. Försöker leva normalt, men det går inte riktigt. Ena stunden gråter jag, sen kan jag skratta, sen gråter jag igen.

Detta var allt för denna gång.

Ha det gott alla.

Kram Lill.

Nu är det så definitivt.

Hej på er alla.

Just nu känns livet så orättvist, fast det gör det nog för många. Jag kan ju bara känna min egen sorg och smärta. Idag har jag gått från hopp till förtvivlan. Bara gråter.
Stark. Jag MÅSTE vara stark, för min älskade Kjells skull. Hur ska jag klara det utan att oroa honom? Han vet, fast han VILL inte veta och det har nog inte riktigt "sjunkit in" på honom ännu. Ja det har det nog inte på mig heller.
Jag fattar det inte. Det är så definitivt nu. Det bara mal i huvudet på mig. Palliativ. Och varje gång jag tänker på vad det betyder så börjar jag gråta. Vill inte gråta, men kan inte hjälpa det.
(Palliativ = livets slutskede).

Jag kan skriva fritt om detta för Kjell är aldrig inne på datorn och han läser aldrig min blogg.
Kjells HB var under 70 när han kom till sjukhuset. Nu har han fått tre påsar blod så det är uppe i 94. Normalt ska det ligga mellan 134 och 170. Igår fick han börja med cortison. Det gör att han blir lite gladare och får matlust. I morgon ska han göra en cystoskopi, sen kommer han hem. Det blir svårt att träffa honom och låtsas som inget, men det måste gå. Han var väldigt trött idag, men lät lite piggare på rösten. Han frågade mig vad Palliativ betyder och jag kunde inte säga det. Jag låtsades som inget, gjorde mig "käck" och svarade att det är att han får något som kallas för "Öppen retur" så han kan åka direkt till Uddevalla Lasarett istället för att först åka till Näl, något han nu har fått göra varje gång. Och detta är ju sant så jag ljög inte för honom. Jag förklarade bara inte vad Palliativ betyder.
Men läkaren förklarade för mig att Kjell är inskriven på Palliativ Avdelning och ska komma direkt dit för att få smärtlindring. Det är det enda dom kan göra för honom, se till att han inte har ont. Inget annat finns att göra. Det är så otroligt. VILL inte förlora honom, men det gör jag.
Läkaren sa att det enda dom kunde göra nu var att försöka se till att han får några bra veckor. VECKOR, inte månader eller år, veckor.

Sista Julen. Om inget händer innan. Jag vill att den ska bli så mysig och fin för honom som möjligt.
Julen ska ju vara Glädjens tid, men jag tycker allt händer runt jultider. 17 december 2006 fick Kjell sin Stroke. Sen dess har livet varit som en berg- och dal-bana.

Jag var med pappa på Rondellen Sjukhem i Vara de sista dagarna han levde och höll han i handen när han tog sina sista andetag i 2005.
Jag var med mamma på Peer Gynt Sjukhem i Norge i 3 månader och höll henne i handen när hon tog sina sista andetag i 2008.
Trodde jag skulle slippa vara med om något sådant igen, men det kommer jag att vara med om i 2010 eller 2011.

Detta var allt för denna gång.

Ha det gott alla.

Kram Lill.