Ett år sedan min Kjell dog.

Hej på er alla.
Ja idag är det en lite svår dag för mig. Idag kl.11.10 är det exakt ett år sen min älskade Kjell dog. Dagen innan min födelsedag.



Jag glömmer aldrig dom sista andetagen han tog. Det var hemskt. Är så glad att Annie och sköterskan var hos mig då.
Kjell ville liksom inte "släppa taget". Han slutade andas, men började igen efter några sekunder. Sekunder som för mig kändes som en evighet. Två-tre gånger gjorde han så innan han slutade andas helt och blev stilla. Sen kom det bara några få, snabba blåsande när lungorna tömdes.
Annie grät och jag grät och sköterskan kramade om oss.
Det var precis som om allt bara stannade för mig då och jag blev som en zombie. Jag slutade liksom känna något, slutade leva. Blev liksom helt förstenad. Gjorde bara det jag var tvungen att göra.
När de på eftermiddagen kom och hämtade Kjell fick jag hjälpa till att lyfta ned honom på båren.



Det tog lång tid innan jag riktigt fattade att han var borta, att han aldrig skulle komma tillbaka. Jag väntade varje dag på att han skulle komma hem, öppna dörren och ropa "Hej älskling" som han alltid gjorde. Inte ens efter begravningen kunde jag tro på att han var borta för alltid.
Tiden läker alla sår sägs det ju och så blev det även för mig. Sakta, men säkert började jag "leva" igen. Men jag glömmer aldrig och jag slutar aldrig älska honom och sakna honom. Han finns på en speciell plats i mitt hjärta.
Tänk ändå vad tiden har gått fort och så mycket som det har hunnit hända i mitt liv under detta året. Både gott och ont.
Något som hjälpte mig mycket och som gjorde att jag kunde börja sörja var alla mina underbara vänner. De på Facebook, de som läser min blogg och de jag umgås med. Tack alla ni som gav mig stöd och ork att gå vidare. Ni är underbara.
Avslutar dagens blogg med att lägga in mina sista ord till Kjell, de som lästes på begravningen.






Nu är det ett helt år sedan du försvann med mitt hjärta
och lämnade mig kvar med en otrolig smärta.
Mina ögon kan glittra, mina läppar kan le
men sorgen i mitt hjärta kan ingen se.
Stilla kom döden, kom som en vän.
Tog dig vid handen och ledde dig hem.
Om tårar kunde bygga en trappa, och minnen en gränd,
då skulle jag gå rakt upp till himlen och ta med dig hem igen.

Detta var allt för denna gång.
Ha det gott alla.
Kram Lill.

Kjells begravning.

Hej på er alla.
Ja nu är begravningen över och jag har fått ta ett avsked av min älskade. Inte ett farväl för vi kommer att ses igen.




Jag mådde så fruktansvärt illa i går kväll och i natt. Ville bara kräkas hela tiden, men kan ju inte det på grund av min OP. Sov inte mycket och gav upp att försöka kl.sex. Nerverna satt som en knut i magen. Till och med hundarna blev oroliga p g a mig.
Marika kom och tog hand om dom och dukade fram när vi var i kyrkan. Underbara Marika som alltid ställer upp. Tack gumman. Du är värd en bamsekram.

När Annie och jag kom till kyrkan så hade min dotter Rita redan kommit. Jag kände att jag liksom inte vågade gå in, men var ju tvungen. Det var jobbigt att se kistan och veta att Kjell låg däri, men en jättebra grej var fotot som stod på kistan. Tittade på det och det var liksom som om Kjell var som förut. Det hjälpte faktiskt mycket.
Mina barn Daniel och Jennie kom efter en liten stund sen kom alla de andra också.
Vi blev ganska många ändå och jag är så tacksam för våra kompisar som kom och för min släkt från Norge och Vara. Från Norge kom min lillabror Roy, hans dotter Pernille, hans yngsta son Emil, hans äldsta son Roy-Kenneth med sin tjej Kristine. Kristine väntar barn om ungefär en vecka, ändå kom hon hit.
Från Vara kom min bror Janne, Jeanette och deras två barn Anders och Linda.
Det var så fint att träffa dom alla igen, även våra kompisar.
Ingen från Kjells släkt kom. Inte ens hans barn.
Min brorsdotter Vibeke i Umeå ringde både innan och efter begravningen. Alla däruppe skickade hälsningar och var med oss i tankarna. De ville kommit, men tyvärr har Vibeke själv blivit så sjuk så de kunde inte. Dessutom är det ju så lång väg. Över 100 mil.


Min älskade Kjell.


Jag kände mig jättenervös och när klockan blev elva och kyrkklockorna började ringa så kändes det som om jag skulle bli hysterisk och bara skrika, men jag har fått lära mig att behärska mig så det gick. Kan inte beskriva känslan jag fick, men det var som om något dog i mig. Jag kände mig förstenad.
Så spelade organisten "Där rosor aldrig dör". Efter det så kom den första låten jag valt ut. Teencats med "Blue over you". En låt som Kjell och jag spelade ofta.
Så sjöng vi "Blott en dag".
Min andra låt med Henrik Åberg "Du är för alltid en del utav mig".
Sen sjöng vi "Pärleporten".
Min sista låt med Rascall Flatts "I won't let go".
Och avslutningsvis spelades Amazing Grace på orgel.
Emellan där hade ju prästen hållit sitt tal, lagt jord på kistan, välsignat Kjell och oss alla. Vi bad för honom och vi bad även Fadervår. Jag gick upp till kistan och lade min ros där samtidigt som prästen läste mitt brev till Kjell.



Min älskade Kjell, min man, min lycka, jag står här idag med sorg och saknad. Kan inte fatta att du lämnat mig.
Du mitt allt, mitt hjärta. Hur kan jag leva utan dig? Det att förlora dig är som att förlora en del av mig själv. Mitt liv blir aldrig som förr, men jag måste gå vidare. Du hade önskat det. Jag tror inte du hade velat att jag skulle gråta, men hur kan jag låta bli när du inte finns vid min sida? All den lycka, kärlek och omtanke du gav mig är svår att vara utan. Du gav mig de bästa åren i mitt liv. Du är det bästa som hänt mig. Så många gånger du sa att du älskar mig och att du var rädd att förlora mig. Nu har jag förlorat dig trots att jag älskade dig lika mycket tillbaka.
Men trots min egen saknad är jag glad att du nu fått frid. Nu är du tryggt i hamn. Du är en vacker ängel hos Gud. Ingen smärta, ingen ångest. Dina sista år var svåra. Din stroke, din cancer och din ångest den sista tiden var nästan för mycket att se. Det var så svårt att stå "bredvid" och inte kunna hjälpa dig.
Varje själs vandring är unik, ingens väg är den andras lik. Varje kropp blir skadat, varje själ får sår. Någon till dess grad att döden förestår. Men i minnet lever du fortsatt. Du finns i mitt hjärta för alltid. Jag tackar Gud att vi fick träffas. I en evighet var det bara ett kort ögonblick, men för oss var det många år.
Vila i frid min älskling. Vila tryggt hos Gud. Jag säger inte farväl utan jag säger på återseende. När min tid på jorden är slut ska vi ses igen. Tills dess ska du veta att jag älskar dig.
Din fru Lill.

Sen gick alla upp och lade rosor.
Så ringdes det i klockorna igen.
Efteråt åkte vi alla hem till oss. Det blev ganska trångt, men det var underbart att ha alla nära och kära runt sig.
Jag älskar min familj och mina kompisar. Även om det var så många så jag liksom inte fick snackat så mycket med var och en, så ska ni veta att jag var jätteglad över att ha er alla här.
Knuten i magen försvann och jag känner precis som om Kjell är hos mig nu. Min älskade kommer alltid att finnas hos mig.
Det är ju ändå bara skalet som ligger i kistan.

Kjells släktting Wivan har skickat en sista hälsning till Läkare Utan Gränser.
Hans moster Ruth, kusinen Janne med familj har skickat in till Cancerfonden.
Fick ytterligare från Cancerfonden och Hjärt- Lungfonden.
Stort tack till er alla å Kjells vägnar.
Tycker detta är bättre än blommor som ändå försvinner. Forskningen måste gå vidare för att kunna hjälpa andra i samma situation.

Ja det känns skönt att detta är över nu och jag känner mig bara trött, trött. Tror jag kommer att sova gott i natt i visshet om att Kjell är hos mig och att han fått frid nu.

Ha det gott alla.

Kram Lill.

Om ändå morgondagen var över.

Hej på er alla.
Ja nu är allt klart för begravningen. Musiken jag valt ut är inlämnad till begravningsbyrån och även fotot på Kjell som ska stå på kistan. Prästen har fått mitt "avskedsbrev" som hon ska läsa upp. Blommor är beställda.
Idag ska jag göra all mat inför morgondagen. Vi blir inte så många och det blir ingen överdådig mat. Det är inget att "fira" att min älskade inte finns längre. Det blir en liten minnesstund med de nära och kära. De som verkligen brydde sig om Kjell och som saknar honom. De som ställde upp för honom under hans sjukdom och som gjorde allt för att han skulle ha det bra.
Ja jag vill tacka de alla så mycket för deras stöd. Varje dag ringde de eller kom hit. Kjell lyste upp när han fick besök eller telefonsamtal. Och underbara Vibeke som bor 100 mil härifrån ringde flera gånger om dagen och hörde hur det var med oss. Det är gott att ha en familj som ställer upp till 200%.
Lima har varit lite ledsen och annorlunda sen Kjell försvann, men nu börjar hon bli sig själv igen. Hon har nog saknat husse väldigt mycket. Hon har varit så god mot mig också. När jag gråter så kommer hon och gosar med mig. Underbara Lima.

Så har jag fått en kommentar från en som inte vågade stå för vad den skriver. En anonym alltså.... ha ha..... så fegt. Jag förstår inte vad denna personen har med mitt och Kjells liv att göra. Personen tyckte inte jag skulle lägga ut bilder på Kjell. Varför? Tycker personen ifråga att Kjell var ful eller??? För mig var han vacker ända tills slutet. Och så länge Kjell själv tyckte att det var ok att jag lade ut foton på honom på min blogg så har ingen annan med det att göra. Han läste inte bloggen den sista tiden, men han skojade alltid när jag tog foton och sa att "nu kommer jag ut på nätet".
Jaja, elaka människor finns det alltid. Sådana som inte har ett eget liv utan måste lägga sig i andras. Ingen tvingas ju att läsa min blogg, men denna person hade läst riktigt noga. Kommentaren gällde ett inlägg för länge sedan.

Ja nog om det. Det är inget viktigt för mig.
Det viktiga för mig är hur jag klarar morgondagen. Hur det kommer kännas. Kanske börjar jag då fatta att han är borta. Hur kommer det då att kännas?
Som Annie skrev på sin blogg: "Det är konstigt att Kjell är borta. Ibland tror man att han sitter där i köket och dricker sitt kaffe, men nej då. Det gör han inte. Inte heller någon som snarkar som ett monster när han sover heller. Det är bara tyst tyst tyst."

Ja man får ta dagarna som de kommer. En åt gången. Och hoppas på att livet en gång blir normalt igen.

Ha det riktigt gott alla.

Kram Lill.

I morgon skulle pappa fyllt år.

Hej på er alla.
Fredag redan. Vad dagarna går fort.
Idag fick jag en så fruktansvärd saknad efter Kjell. Det gör så ont att tänka på honom. Tänka på att han aldrig kommer tillbaka. Jag ser honom framför mig. Inte som han var de sista dagarna, men sådan han var förut. Alltid så glad och underbar.
Här har det varit sol och fint väder idag. Bonden håller på hela dagarna och hugger ved i skogen och lägger här utanför parkeringen. Det har blivit en rejäl hög.

Utanför huset.

Bondens vedhög hittills.

Var en tur ned till Vänersborg idag. Sen in till Mellerud.
Annie har köpt så mycket till mig i födelsedagspresent på efterskott. Känner mig riktigt bortskämd. Jacka i fuskskinn med nitar, jeans, två svarta tröjor, en lila tröja och två dekorationer till väggen. Stora var dekorationerna. En Elvis Presley och en Betty Boop. Bara älskar dom. :))))



Tänk i morgon den 5 mars skulle min älskade pappa fyllt 79år. Tyvärr gick han bort i 2005, 72 år gammal. Jag saknar honom mycket.

Min älskade pappa, Oddvar Nilsbakken,

Grattis med morgondagen där du är.

1975.

50års dagen. Fotot tagit på Götaverken, Göteborg.

Idag har jag varit riktigt slö. Inte gjort mycket, så i morgon får jag ta mig i kragen. Fast jag vet inte vad det är med mig nu för tiden. Får liksom inte gjort något. Kanske är det saknaden efter Kjell.
Jaja jag kommer nog igång igen. Hoppas jag. :)))

Ha det riktigt gott alla.

Kram Lill.

Idag har prästen varit här.

Hej på er alla.
Idag har det varit riktigt gott väder. Våren kändes liksom i luften. Tänk det är 1 mars redan. Laxpremiär. Idag får man börja fiska lax. Hoppas nu att vintern och kylan ger med sig, men det sägs ju att även mars blir kall. Jaja, man kan inget göra åt det ändå. Det får bli som det blir.

Ja så har prästen varit här idag inför Kjells begravning. Hon var så trevlig och underbar. Helt naturlig.

Prästen Anna-Lena Forsdahl.

Kjells begravning blir i Erikstad Kyrka. Där kommer han sedan strös i minneslunden som den första. Minneslunden är precis klar.



Erikstad Kyrka.

Kyrkan inuti.

Det kändes faktiskt väldigt svårt efter prästen hade gått. Det att snacka om Kjell gjorde att jag saknade honom så mycket och började tänka igen. Konstigt att jag har tårar kvar. Och ögon också......., fast de är såra, svullna och röda.

Ikväll är jag väldigt trött och ska krypa under täcket snart. Kanske kan jag få en god natts sömn.
Ha det gott alla.

Kram Lill.