Ja idag är det en lite svår dag för mig. Idag kl.11.10 är det exakt ett år sen min älskade Kjell dog. Dagen innan min födelsedag.
Jag glömmer aldrig dom sista andetagen han tog. Det var hemskt. Är så glad att Annie och sköterskan var hos mig då.
Kjell ville liksom inte "släppa taget". Han slutade andas, men började igen efter några sekunder. Sekunder som för mig kändes som en evighet. Två-tre gånger gjorde han så innan han slutade andas helt och blev stilla. Sen kom det bara några få, snabba blåsande när lungorna tömdes.
Annie grät och jag grät och sköterskan kramade om oss.
Det var precis som om allt bara stannade för mig då och jag blev som en zombie. Jag slutade liksom känna något, slutade leva. Blev liksom helt förstenad. Gjorde bara det jag var tvungen att göra.
När de på eftermiddagen kom och hämtade Kjell fick jag hjälpa till att lyfta ned honom på båren.
Det tog lång tid innan jag riktigt fattade att han var borta, att han aldrig skulle komma tillbaka. Jag väntade varje dag på att han skulle komma hem, öppna dörren och ropa "Hej älskling" som han alltid gjorde. Inte ens efter begravningen kunde jag tro på att han var borta för alltid.
Tiden läker alla sår sägs det ju och så blev det även för mig. Sakta, men säkert började jag "leva" igen. Men jag glömmer aldrig och jag slutar aldrig älska honom och sakna honom. Han finns på en speciell plats i mitt hjärta.
Tänk ändå vad tiden har gått fort och så mycket som det har hunnit hända i mitt liv under detta året. Både gott och ont.
Något som hjälpte mig mycket och som gjorde att jag kunde börja sörja var alla mina underbara vänner. De på Facebook, de som läser min blogg och de jag umgås med. Tack alla ni som gav mig stöd och ork att gå vidare. Ni är underbara.
Avslutar dagens blogg med att lägga in mina sista ord till Kjell, de som lästes på begravningen.
Nu är det ett helt år sedan du försvann med mitt hjärta
och lämnade mig kvar med en otrolig smärta.
Mina ögon kan glittra, mina läppar kan le
men sorgen i mitt hjärta kan ingen se.
Stilla kom döden, kom som en vän.
Tog dig vid handen och ledde dig hem.
Om tårar kunde bygga en trappa, och minnen en gränd,
då skulle jag gå rakt upp till himlen och ta med dig hem igen.
Detta var allt för denna gång.
Ha det gott alla.
Kram Lill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar