Ja nu är allt klart för begravningen. Musiken jag valt ut är inlämnad till begravningsbyrån och även fotot på Kjell som ska stå på kistan. Prästen har fått mitt "avskedsbrev" som hon ska läsa upp. Blommor är beställda.
Idag ska jag göra all mat inför morgondagen. Vi blir inte så många och det blir ingen överdådig mat. Det är inget att "fira" att min älskade inte finns längre. Det blir en liten minnesstund med de nära och kära. De som verkligen brydde sig om Kjell och som saknar honom. De som ställde upp för honom under hans sjukdom och som gjorde allt för att han skulle ha det bra.
Ja jag vill tacka de alla så mycket för deras stöd. Varje dag ringde de eller kom hit. Kjell lyste upp när han fick besök eller telefonsamtal. Och underbara Vibeke som bor 100 mil härifrån ringde flera gånger om dagen och hörde hur det var med oss. Det är gott att ha en familj som ställer upp till 200%.
Lima har varit lite ledsen och annorlunda sen Kjell försvann, men nu börjar hon bli sig själv igen. Hon har nog saknat husse väldigt mycket. Hon har varit så god mot mig också. När jag gråter så kommer hon och gosar med mig. Underbara Lima.
Så har jag fått en kommentar från en som inte vågade stå för vad den skriver. En anonym alltså.... ha ha..... så fegt. Jag förstår inte vad denna personen har med mitt och Kjells liv att göra. Personen tyckte inte jag skulle lägga ut bilder på Kjell. Varför? Tycker personen ifråga att Kjell var ful eller??? För mig var han vacker ända tills slutet. Och så länge Kjell själv tyckte att det var ok att jag lade ut foton på honom på min blogg så har ingen annan med det att göra. Han läste inte bloggen den sista tiden, men han skojade alltid när jag tog foton och sa att "nu kommer jag ut på nätet".
Jaja, elaka människor finns det alltid. Sådana som inte har ett eget liv utan måste lägga sig i andras. Ingen tvingas ju att läsa min blogg, men denna person hade läst riktigt noga. Kommentaren gällde ett inlägg för länge sedan.
Ja nog om det. Det är inget viktigt för mig.
Det viktiga för mig är hur jag klarar morgondagen. Hur det kommer kännas. Kanske börjar jag då fatta att han är borta. Hur kommer det då att kännas?
Som Annie skrev på sin blogg: "Det är konstigt att Kjell är borta. Ibland tror man att han sitter där i köket och dricker sitt kaffe, men nej då. Det gör han inte. Inte heller någon som snarkar som ett monster när han sover heller. Det är bara tyst tyst tyst."
Ja man får ta dagarna som de kommer. En åt gången. Och hoppas på att livet en gång blir normalt igen.
Ha det riktigt gott alla.
Kram Lill.
