Otroligt, men sant.

Hej på er alla.
I går började dagen väldigt jobbigt. Nattsköterskan hade gått hem och jag skulle vara ensam här i två timmar. Kjell hade fått medicin innan hon gick så vi trodde han skulle sova de timmarna. Hon hade inte mer än åkt så vaknade han till och hade så ångest.
Jag kramade om han och pratade med honom. Han storgråt och sa att han var så rädd för att dö. Att inte mitt hjärta stannade. Tycker så synd i honom som är så rädd och inte vågar slappna av.
Han hade drömt mardrömmar när han sov. Att han var instängd och inte kunde komma ut.
Jag ringde Birthe på hemsjukvården och hon kom med en gång.
Lena som skulle vara här på förmiddagen kom också.

Birthe gav Kjell extra medicin med en gång. Så ringde hon smärtenheten på sjukhuset och fick höjd hans dos av Midasolam. De kopplade även in en slang där jag kan trycka på för att han ska få en extra dos om han blir orolig när ingen är här.

Som vid ett under måste de ha hittat den rätta doseringen för Kjell.
Otroligt, men sant, han piggnade liksom till. Han blev så lugn och glad. Han skrattade och pratade, även om det var sluddrigt. Så ville han ha youghurt, kaffe och en cigarett. Sen satt vi alla och lyssnade på hans berättelser från barndomen. Helt förvånade över att han kunde komma ihåg så mycket. Och helt förvånade över hur "pigg" han blev. De trodde det nästan inte på smärtenheten.
Hela dagen var han såhär. Risgrynsgröt åt han två gånger. Drack kaffe, rökte.
Bertil kom en sväng och det tyckte Kjell var roligt. De satt och snackade en stund.
Men Kjell vågade inte sova för han var rädd för att få mardrömmar igen. På kvällen fick han medicin mot drömmar. Sen sov han gott hela natten.

Nattsköterskan gick hem vid halv sju.
Innan hon gick så sa hon att hon trodde inte något skulle hända innan helgen. Fast som hon sa, man kan aldrig veta. Hon vet att jag fyller år på fredag och att jag är rädd för att något ska hända just den dagen.

Jag vet att jag ska förlora Kjell och det gör så ont, men jag är glad för att han nu är så lugn. Då slipper jag ha ett sista minne av att han gråter, är rädd och ber mig hjälpa honom.
Vad makteslös man känner sig.

Ha det gott alla.

Kram Lill.

En lugn natt.

Hej på er alla.

Nu sitter jag och lyssnar på Kjells lugna andetag. Han sover gott, men vaknar till ibland och hostar, utan att vara medveten. Han är ju inte vaken på riktigt. Ögonen vänder sig inåt så man bara ser det vita.
Det är jättesvårt att veta att han kanske aldrig vaknar mer, men nu är han i alla fall lugn.
Det var så hemskt igår när han hade så panik och skrek "Lill, hjälp mig. Hjälp".

Sköterskan fick komma hit hur många gånger som helst och öka dosen av Midasolam och Morfin. Han fick även "Robin Hood" mot slemmet.
Jag är så glad att jag har någon här hela tiden.
Sent på kvällen började han lugna sig och kunde somna.
Stackars älsklingen min. Så svårt han hade det.

I natt satt en sköterska här och vakade så jag kunde slappna av och få lite sömn. Hon lovade väcka mig vid minsta lilla förändring, men natten har varit lugn.

Det känns som om jag är i en luftbubbla eller ett tomrum eller vad jag ska kalla det. Känner mig paralyserad och vågar inte känna efter hur jag mår. Vågar inte tänka.
Har liksom "stängt av". Vet ju att det kommer sen, men just nu är det bara Kjell som gäller.

Fast minsta lilla grej får mig att tänka. Äter jag så tänker jag på att jag aldrig mer ska sitta och äta tillsammans med honom. Aldrig mer göra hans favoritmat. Aldrig sitta och snacka med honom igen, aldrig skratta med honom igen eller göra saker tillsammans med honom.

Jag vill tacka alla mina underbara vänner som stöttar mig i detta svåra. Alla fina kommentarer och mail jag får, alla böner för oss. TACK. TACK.

Ha det gott alla.
Kram Lill.

Idag har Kjell fått blod.

Hej på er alla.
Ja nu är det kväll igen och Kjell sitter och tittar på en film. Denna dagen har gått så fort tycker jag. Snart dags att krypa under täcket igen. Hoppas det blir några timmars sömn.
Natten till idag så vaknade jag av att Lima väckte mig vid halv ett. Hon ville ut. Jag brukar sätta henne i band ute, men nu hann jag inte. Direkt jag öppnade dörren så stack hon som en oljad blixt.
Jag slängde på mig lite kläder och ut efter henne. Ropade, men hon lyssnade inte. Hon försvann.
Jag gick in igen och tänkte att nu skiter jag i hela hunden. Var så trött och ville bara sova, men kunde inte det. Tänkte på om något skulle hända min älskade gumma.
Ut igen med ficklampa och ropade och letade. Efter en timma hörde jag någon som kom springande över åkern. Vad glad jag blev när det var hon. Glad som en lärka var hon och hoppade och skuttade.
Väl inne igen så kunde inte jag somna, men Lima somnade med en gång och snarkade högt.
Nu hör det till saken att Lima löper för första gång och är väldigt annorlunda mot vad hon brukar vara. Sen tror jag hon saknar Tekla också.

Ja jag somnade tillslut och vaknade med att Kjell hade så ångest. Gav honom en Oxascand tablett, men det dröjde innan den gjorde nytta. Satt hos han och snackade om allt möjligt för att få honom på andra tankar. Han hade det kämpigt stackar.
Tillslut blev det bättre och jag hjälpte honom in till köket. Först drack han kaffe, sen åt han risgrynsgröt.

Jag har nog vridit till mitt vänstra knä på något sätt. Hjälpte Kjell att klä på sig och när jag böjde mig och tog på honom byxorna så smärtade det till i knäet. Sen gör det så ont varje gång jag sätter mig eller reser mig, ja även vid vissa rörelser. Det känns svullet också. Typiskt att det ska hända också. Ja ja, det går la över.

Så kom Anneli från hemsjukvården och gav Kjell en morfinspruta.

Efter ett tag så fick han ångest igen och fick en ny Oxascand. Sen hjälpte jag honom i säng. Han somnade gott.
Bertil kom strax därefter. Han hade handlat för oss så jag skulle slippa åka ut. Han är en underbar vän för oss båda och så mån om oss. Han har köpt en trådlös ringklocka till oss också. Kjell har ju så svag röst så jag hör inte när han ropar på mig. Nu har jag med mig ringenheten och han har ringklockan så han kan trycka på den så ringer det hos mig. Då vet jag att han vill något. Smart va....?

Vid ett-tiden kom Anneli från Palliativa Teamet i Uddevalla. Hon kom för att ge Kjell blod. En helt underbar människa är hon och så snäll och hjälpsam. Hon tyckte att Kjell hade blivit mycket sämre.
Hon satte första påsen med blod. Sen satt vi och snackade och fikade.

Här sätter Anneli första påsen blod...

och här har Kjell somnat .

Vid halv tre, tre tiden så kom Anneli från hemsjukvården tillbaka för att byta av Anneli...... (det blir många Anneli här.....hehe.....) Hon är också en underbar människa. Så hjärtegod och omtänksam. Helt underbar att snacka med. (Ja alla vi har träffat är så snälla och goda mot oss).

Vid halv fem var andra påsen blod klar.
Man får bara ge två påsar blod åt gången när det ges i hemmet. Det kan tillstöta problem, men är högst ovanligt att det händer.

Nu har dom varit här igen och gett Kjell morfinsprutan för natten.
På fredag kommer någon från Uddevalla Lasarett och sätter in en Midasolampump i bröstet på honom. Då får han medicin mot sin ångest kontinuerligt. Sen har dom ökat styrkan på morfinplåstret.
Det gör så ont i mig att se min älskade bli sämre och sämre. Och så smal han har blivit.
Ibland känns allt så overkligt.

Kjell försöker hålla modet uppe,

men är väldigt sliten och trött.

Ikväll sa Kjell till mig att han längtar till vår och sommar. Då ska vi åka till campingen och sitta ute och njuta. Ja vi planlade en massa inför sommaren. Det är så jättesvårt att veta att det inte kommer hända, men han måste få ha sina planer och sitt hopp. Tror nog han först och främst försöker överbevisa sig själv om att han kan göra detta, för innerst inne så vet han hur det kommer sluta. Usj, det gör så ont i mitt hjärta.

Ja detta var allt för denna gång.

Ha det gott alla.

Kram Lill.