Nu sitter jag och lyssnar på Kjells lugna andetag. Han sover gott, men vaknar till ibland och hostar, utan att vara medveten. Han är ju inte vaken på riktigt. Ögonen vänder sig inåt så man bara ser det vita.
Det är jättesvårt att veta att han kanske aldrig vaknar mer, men nu är han i alla fall lugn.
Det var så hemskt igår när han hade så panik och skrek "Lill, hjälp mig. Hjälp".
Sköterskan fick komma hit hur många gånger som helst och öka dosen av Midasolam och Morfin. Han fick även "Robin Hood" mot slemmet.
Jag är så glad att jag har någon här hela tiden.
Sent på kvällen började han lugna sig och kunde somna.
Stackars älsklingen min. Så svårt han hade det.
I natt satt en sköterska här och vakade så jag kunde slappna av och få lite sömn. Hon lovade väcka mig vid minsta lilla förändring, men natten har varit lugn.
Det känns som om jag är i en luftbubbla eller ett tomrum eller vad jag ska kalla det. Känner mig paralyserad och vågar inte känna efter hur jag mår. Vågar inte tänka.
Har liksom "stängt av". Vet ju att det kommer sen, men just nu är det bara Kjell som gäller.
Fast minsta lilla grej får mig att tänka. Äter jag så tänker jag på att jag aldrig mer ska sitta och äta tillsammans med honom. Aldrig mer göra hans favoritmat. Aldrig sitta och snacka med honom igen, aldrig skratta med honom igen eller göra saker tillsammans med honom.
Jag vill tacka alla mina underbara vänner som stöttar mig i detta svåra. Alla fina kommentarer och mail jag får, alla böner för oss. TACK. TACK.
Ha det gott alla.
Kram Lill.
Lill. Blir berörd av det svåra ni går igenom. Vet samtidigt att du är en stark kvinna och att du kämpar dig igenom den ena dagen efter den andra utan att egentligen tänka på dig själv. Du har min medkänsla, som säkert inte ger någon praktisk hjälp, men kanske kan tanken ändå ge viss stöd. Jag tänker på dig.
SvaraRadera/arto