tisdag 15 februari 2011

Otroligt, men sant.

Hej på er alla.
I går började dagen väldigt jobbigt. Nattsköterskan hade gått hem och jag skulle vara ensam här i två timmar. Kjell hade fått medicin innan hon gick så vi trodde han skulle sova de timmarna. Hon hade inte mer än åkt så vaknade han till och hade så ångest.
Jag kramade om han och pratade med honom. Han storgråt och sa att han var så rädd för att dö. Att inte mitt hjärta stannade. Tycker så synd i honom som är så rädd och inte vågar slappna av.
Han hade drömt mardrömmar när han sov. Att han var instängd och inte kunde komma ut.
Jag ringde Birthe på hemsjukvården och hon kom med en gång.
Lena som skulle vara här på förmiddagen kom också.

Birthe gav Kjell extra medicin med en gång. Så ringde hon smärtenheten på sjukhuset och fick höjd hans dos av Midasolam. De kopplade även in en slang där jag kan trycka på för att han ska få en extra dos om han blir orolig när ingen är här.

Som vid ett under måste de ha hittat den rätta doseringen för Kjell.
Otroligt, men sant, han piggnade liksom till. Han blev så lugn och glad. Han skrattade och pratade, även om det var sluddrigt. Så ville han ha youghurt, kaffe och en cigarett. Sen satt vi alla och lyssnade på hans berättelser från barndomen. Helt förvånade över att han kunde komma ihåg så mycket. Och helt förvånade över hur "pigg" han blev. De trodde det nästan inte på smärtenheten.
Hela dagen var han såhär. Risgrynsgröt åt han två gånger. Drack kaffe, rökte.
Bertil kom en sväng och det tyckte Kjell var roligt. De satt och snackade en stund.
Men Kjell vågade inte sova för han var rädd för att få mardrömmar igen. På kvällen fick han medicin mot drömmar. Sen sov han gott hela natten.

Nattsköterskan gick hem vid halv sju.
Innan hon gick så sa hon att hon trodde inte något skulle hända innan helgen. Fast som hon sa, man kan aldrig veta. Hon vet att jag fyller år på fredag och att jag är rädd för att något ska hända just den dagen.

Jag vet att jag ska förlora Kjell och det gör så ont, men jag är glad för att han nu är så lugn. Då slipper jag ha ett sista minne av att han gråter, är rädd och ber mig hjälpa honom.
Vad makteslös man känner sig.

Ha det gott alla.

Kram Lill.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar