Nu är det så definitivt.

Hej på er alla.

Just nu känns livet så orättvist, fast det gör det nog för många. Jag kan ju bara känna min egen sorg och smärta. Idag har jag gått från hopp till förtvivlan. Bara gråter.
Stark. Jag MÅSTE vara stark, för min älskade Kjells skull. Hur ska jag klara det utan att oroa honom? Han vet, fast han VILL inte veta och det har nog inte riktigt "sjunkit in" på honom ännu. Ja det har det nog inte på mig heller.
Jag fattar det inte. Det är så definitivt nu. Det bara mal i huvudet på mig. Palliativ. Och varje gång jag tänker på vad det betyder så börjar jag gråta. Vill inte gråta, men kan inte hjälpa det.
(Palliativ = livets slutskede).

Jag kan skriva fritt om detta för Kjell är aldrig inne på datorn och han läser aldrig min blogg.
Kjells HB var under 70 när han kom till sjukhuset. Nu har han fått tre påsar blod så det är uppe i 94. Normalt ska det ligga mellan 134 och 170. Igår fick han börja med cortison. Det gör att han blir lite gladare och får matlust. I morgon ska han göra en cystoskopi, sen kommer han hem. Det blir svårt att träffa honom och låtsas som inget, men det måste gå. Han var väldigt trött idag, men lät lite piggare på rösten. Han frågade mig vad Palliativ betyder och jag kunde inte säga det. Jag låtsades som inget, gjorde mig "käck" och svarade att det är att han får något som kallas för "Öppen retur" så han kan åka direkt till Uddevalla Lasarett istället för att först åka till Näl, något han nu har fått göra varje gång. Och detta är ju sant så jag ljög inte för honom. Jag förklarade bara inte vad Palliativ betyder.
Men läkaren förklarade för mig att Kjell är inskriven på Palliativ Avdelning och ska komma direkt dit för att få smärtlindring. Det är det enda dom kan göra för honom, se till att han inte har ont. Inget annat finns att göra. Det är så otroligt. VILL inte förlora honom, men det gör jag.
Läkaren sa att det enda dom kunde göra nu var att försöka se till att han får några bra veckor. VECKOR, inte månader eller år, veckor.

Sista Julen. Om inget händer innan. Jag vill att den ska bli så mysig och fin för honom som möjligt.
Julen ska ju vara Glädjens tid, men jag tycker allt händer runt jultider. 17 december 2006 fick Kjell sin Stroke. Sen dess har livet varit som en berg- och dal-bana.

Jag var med pappa på Rondellen Sjukhem i Vara de sista dagarna han levde och höll han i handen när han tog sina sista andetag i 2005.
Jag var med mamma på Peer Gynt Sjukhem i Norge i 3 månader och höll henne i handen när hon tog sina sista andetag i 2008.
Trodde jag skulle slippa vara med om något sådant igen, men det kommer jag att vara med om i 2010 eller 2011.

Detta var allt för denna gång.

Ha det gott alla.

Kram Lill.