En "elak" sjukdom.

Hej på er alla.
Denna gången blir det kanske inte så "roligt" att läsa mitt inlägg, men jag känner att jag vill skriva om något som hela tiden finns i mina tankar. Något som gör att livet blir så annorlunda och svårt. Något som vi och många andra hade klarat oss förutan. Nämligen den onda och fördärvande sjukdomen Cancer.
Det finns så många som drabbas av just denna sjukdom. I så många olika former.

Som ni säkert vet så fick Kjell en stroke (hjärnblödning) i 2006. Det var en väldigt svår tid att gå igenom. Inte nog med det. Han fick cancer i njuren och fick ta bort den högra njuren i maj 2009. Så drabbades han av urinblåsecancer. Tre gånger har han varit inne och gjort cystoskopi och tre gånger har han gjort ett ingrepp som heter TUR-B.
( TUR-B, trans-uretral resektion i blåsan, görs om man ser en blåscancer vid cystoskopin. På vanlig svenska betyder det att tumörvävnaden i blåsan hyvlas och bränns bort med hjälp av ett särskilt operationscystoskop. Operationen kräver ordentlig bedövning och görs vanligen i ryggbedövning eller narkos. Vid ingreppet tar man dels prover från själva tumören för att få en säker diagnos och dels prover från olika djup i urinblåseväggen för att bedöma om tumören växer på djupet i blåsväggen eller om den växer ytligt.)

Under tiden från han fick stroken i 2006 och fram tills nu har han fått 5 hjärnproppar också. Den senaste nu i lördags den 17juli.
Och hans cancer i urinblåsan vill inte ge med sig. Han skulle gått 9 gånger en gång i veckan och fått en behandling med tbc-bakterie som dom sprutar in och sen får stanna kvar i två timmar. Detta kunde inte göras för cancern var redan tillbaka.
Nu ska han in den 22juli och göra en ny cystoskopi som säkert följs av ytterligare ett ingrepp.
Cancer i urinblåsan är tre gånger vanligare hos män än hos kvinnor och de flesta som drabbas är 65 år eller äldre sägs det, men Kjell var 61 när han fick det. Det första tecknet på cancer i urinblåsan är i de flesta fall blod i urinen. Hans läkare struntade i detta tecken och han gick med detta i nästan ett år. Tillslut gick han till en annan läkare som skickade honom till sjukhuset direkt.
Att få besked om att man har cancer är svårt, även om man själv har misstänkt det. Det är mycket vanligt att reagera med oro, nedstämdhet och känslor av overklighet. En påfrestande tid för många är när behandlingen är avslutad. Det är inte alls säkert att den förväntade lättnaden infinner sig. Behandlingstiden kan visserligen vara jobbig, men det betyder åtminstone att något aktivt görs mot sjukdomen.

Man säger alltid: "Stackar han/hon som fått cancer". Ja det måste vara jättesvårt att få detta besked, men det är inte bara den drabbade som drabbas. Hela familjen drabbas ju. Både barnen och den respektive.
Jag kan ju inte snacka för andra, men i mitt fall så måste jag säga att livet har ändrat sig så fruktansvärt mycket de 4 sista åren. Ingen som inte varit med om detta kan förstå hur det är att se sin älskade bli så sjuk, lida, förändras och åldras i förtid. Det är jättejobbigt. Ibland känns det som livet är slut, men man kämpar vidare. Försöker stötta och hjälpa så gott man kan.
Vet inte hur många millioner tårar jag gråtit för Kjells skull. Jag är så tacksam mot mina barn som också hjälper och stöttar oss båda. De är guld värd. Kjell har ju också barn, två, men de bryr sig inte. Hör aldrig av sig. Det måste ju vara svårt för honom, fast han säger aldrig något.

Jag har klarat detta såpass bra därför att jag alltid haft ett glatt humör. Jag har alltid sett positivt på allt, men detta har varit svårt. Kjell är inte alls den samma som han var förut. Han har blitt en gammal man på så kort tid. Han är fruktansvärt mager och har mycket ont. Humöret svänger hit och dit. Han har tappat lusten till allt och vill aldrig göra något. Knappt han vill åka till campingen. Jag får nästan tvinga honom till att åka med någonstans. Han behöver komma ut och träffa andra. Få komma ut i friska luften.
Tack vare dom här sista jobbiga åren så slutade jag bry mig om mig själv. Jag slutade träffa mina kompisar och jag hörde aldrig av mig till dom. Det var så nog med allt här hemma. Som tur är så har jag några underbara kompisar som inte "gav upp" utan de hörde av sig ändå. De fick igång mig igen och jag började på symöte, började bry mig om mig själv igen. Därför gjorde jag min Gastric Bypass. Ville göra något för mig själv. Ville bli den glada Lill jag var. Ville ge barnen en glad och nöjd mamma och Kjell en glad och nöjd fru. Ville förlänga mitt liv och eliminera risken för hjärtinfarkt och annat. Jag ville börja leva igen, inte bara existera.
Nu är jag jätteglad varje gång en kompis ringer och vill ha mig med på något. Det är så skönt att få komma ifrån lite. Få tänka på annat.
Fast jag kan inte komma ifrån den oro jag känner för Kjell. Oron för framtiden. Men jag mår bättre och känner mig starkare, därigenom kan jag göra det bättre för Kjell och barnen också.
Nu är det bara att hålla tummarna för att läkarna ska få bukt med cancern.
Skönt att få lättat sitt hjärta lite.

Ha det gott alla.

Kram Lill.