Till min älskade.

Min kära, älskade, underbara man. Varför var du tvungen att lämna mig? Jag kan inte fatta att du inte finns hos mig längre. Du min älskade.

Klockan är ett på natten och jag sitter här och gråter och saknar dig. Börjar fatta att du inte kommer tillbaka. Du är borta. Det är bara i mitt hjärta du finns kvar. Och i mina minnen.
Just nu vet jag inte hur jag ska klara av att vara utan dig. Du mitt allt. Du mitt hjärta.

Det är så orättvist. Du var ju bara 65 och fick lida så mycket i nästan fem år. Mina tankar är så jobbiga just nu. Kunde jag gjort mer för dig?
Jag ser dig framför mig när du kämpade de sista minuterna innan din kropp inte orkade mer. Jag har aldrig känt en sådan förtvivlan och smärta som när du tog dina sista andetag. Jag ville kasta mig över dig och skrika till dig att du inte fick lämna mig. Jag ville tvinga dig tillbaka, så egoistisk blev jag ett kort ögonblick. Men du lämnade mig så ensam. Jag känner en smärta som jag inte kan beskriva. Vet ju att du aldrig skulle kunna göra någon något illa och jag vet att du inte ville att jag skulle känna en sådan smärta som jag känner nu. Det är inte ditt fel min älskade, men jag vet inte hur jag ska få ett fungerande liv igen. Hur förberädd jag än trodde att jag var så var jag det ändå inte.
Jag tackar gud för mina underbara barn. De är det enda som gör att jag orkar vidare. Och lilla Lima.
Jag kommer aldrig att bli den samma igen, aldrig bli som jag var. Du tog så mycket av mig med dig. Vi har haft våra med och motgångar, men jag har haft ett underbart liv med dig. ALDRIG har någon gett mig ett så fint liv som du gav mig. Jag var alltid den främsta för dig. Du gjorde allt för mig, allt för att jag skulle ha det bra. Tack min älskade man för den tid jag fick med dig. Det att få tillhöra dig var ett privillegie.
Hoppas du har det bra och trivs där du är. Du är med din älskade Rocco nu.


Vi möts igen älskade.

Kram din Lill.