Kvinna död efter Gastric Bypass.

Sanningen om min Gastric Bypass.

Hej på er alla.
Här kommer ett inlägg om hur jag upplevde/upplever min Gastric Bypass. Har skrivit ned dag för dag hur jag känner, hur jag mår och mina tankar. Så nu har jag läst vad jag skrev ned och gör nu detta inlägg. Har inte velat lägga ut något av detta innan för jag vet fler som ska göra samma operation och vill inte skrämma dom.
Först vill jag säga att jag absolut inte ångrar min operation, så till dig som ska göra den: "Var inte rädd. Gör den, men följ exakt vad läkarna säger du ska göra. Var stenhård de tre eller sex veckor du ska gå på flytande. Fuska inte". Till mig sa dom att det är halva operationen.
Operationen var inget att oroa sig för. Den gick hur bra som helst.

Opererades torsdag 6maj. Kom hem lördag 8maj. Då skulle jag gå en vecka på flytande kost. Det var nog det svåraste av allt. Jag blev illamående av allt och mådde helt enkelt för jävligt. Måndag, tisdag och halva onsdagen efter operationen var jag så illamående och mina tankar då var: " Gud vad har jag gjort?" Fick nästan panik när jag tänkte på att jag inte kunde få det ogjort. Jag var tvungen att klara det. Jag försökte få i mig varma koppen kycklingsoppa, silad, men det var svårt. Mådde bara illa.
Jag fick i mig så lite "föda" så jag gick ned 1kg över natten. Det är ju alldeles för mycket. Kroppen ska ju hinna med.
Sen på onsdag 12maj, var Daniel och Annie och handlade lite. Då köpte de blomkål/ broccolisoppa till mig. Inte varma koppen, men vanlig soppa som skulle kokas med vatten och mjölk. Sen fick jag sila den. Trodde inte jag skulle klara få i mig det heller, men vilken tur att jag provade. Det blev en helomvändning för mig. Illamåendet försvann och jag kunde få i mig lite näring. Det blev ju mycket soppa så jag hade dagen efter också. Sen gick det bättre och bättre att få i mig något. Nyponsoppa drack jag endel och den hade hela tiden gått bra. Blandade i lite vatten i glaset så nyponsoppan blev tunnare, sen hade jag det som dryck. Vatten dricker jag mycket också.
Lightsaft drack jag mycket i början, men tyckte jag blev dårlig av aspartanet i den, så nu dricker jag det bara någon gång emmellanåt.

Så kom måndag 17maj och jag skulle ta bort Agrafferna som höll ihop såren. Det var jag nervös för, men det var inget. "Peace of cake" som det heter. Sköterskan tog en liten tång. Sen kändes ett litet "stick" ungefär som ett myggbett för varje agraff hon tog bort.
Tisdag gick bra, men sen onsdag började jag få ont i såren när jag skulle lägga mig. Speciellt ett av såren var ondast. Det var som om inälvorna skulle komma ut där och jag trodde såret hade spruckit upp igen. Natt till torsdag kom jag i säng kl.00,30. Sov till kl.03,15. Då vaknade jag av att jag var kissenödig. Jag som aldrig går upp för det på natten annars har börjat göra det efter operationen.
När jag väl kommit upp ur sängen så vågade jag inte lägga mig igen. Så ont gjorde det i såret/såren. Som om någon körde en kniv i mig. Jag stannade uppe hela natten.

På förmiddagen ringde jag dietisten på Sahlgrenska. Hon ville att jag skulle ringa sjuksköterskan på kirurgavdelningen, men telefontiden där började kl.15. Passade på att fråga dietisten om en del som jag undrade över angående maten.
Sen ringde jag Kirurgavdelningen kl.15 och snackade med sköterskan där, Eva. Hon sa att allt verkade vara helt normalt med mig, men att det troligtvis var såren som glipade lite. Därför gjorde det ont. Jag blev inte lugnare av det samtalet och när kvällen kom vågade jag inte lägga mig. Satt i en fåtölj och sov. Pallade upp mig med kuddar och tog täcket över mig. Sov inte mycket ska jag säga. Kanske sammanlagt 1½-2 timmar. Sen gick jag som i dimma hela dagen. Nu hade jag ju bara sovit sammanlagt 4-4½ timmar på två dygn. När kvällen kom var jag bara tvungen att lägga mig annars vet jag inte hur jag skulle orkat.
När man lägger sig efter en sådan operation får man absolut inte använda magmusklerna. Man ska lägga sig på sidan och så använda armarna för att sänka sig ned eller resa sig upp. Jag satt länge på sängen innan jag vågade lägga mig. Tillslut var jag bara tvungen att sänka mig försiktigt ned på ena armen samtidigt som jag "höll fast magen" med den andra. Va glad jag blev när det gick bra. Sen dess har jag klarat av att lägga mig utan att det gör ont.
Tror att det var såhär att såren började gro ihop och att de gick upp igen varje gång jag lade mig ned eller reste mig upp. Så när jag satt uppe i fåtöljen så fick de tid att läkas.

Nu är det ju 3veckor sen jag gjorde operationen så jag hoppas allt snart blir bättre. Jag har fortfarande en rädsla för att lägga mig och när jag väl ligger så har jag lätt för att få panik. Då klarar jag inte ligga kvar utan går upp igen.
Det river, sticker, hugger till och ömmar i magen och i såren. Känner mig svullen. Fortfarande har jag lite problem med att få i mig mat. Keso är det som går best, men jag kan ju inte bara leva på det.

Sen i lördags, 22maj, stod det en artikel i ttela som gjorde mig orolig. Såhär stod det:


Jag ångrar som sagt inte operationen, men hade jag vetat hur jobbigt det skulle bli, så hade jag aldrig vågat göra den. Nu måste jag bara klara av det och hoppas på att inget oförutsett händer. Jag får vara väldigt försiktig och inte lyfta något eller greja för mycket ännu. Den 21juni ska jag på kontroll till Sahlgrenska. Efter det kanske jag slipper paniken och oron.
I natt sitter jag uppe igen. Har sovit två timmar. Tycker det smärtar och har sig i magen så jag klarar inte av att ligga.

Detta var allt för denna gång.

Ha det gott alla.

Kram Lill.