Här kommer ett litet inlägg skrivet med tårar. Varför e jag så jävla dum??? Jag låter känslorna gå före allt annat även om jag bara får skit, tråkigheter och förnekelse tillbaka. Aldrig ett tack eller ett berömmande ord. Varför lär jag aldrig... hm....jag är nog för snäll. Dessutom tycker jag att det är roligare att ge än att ta.
Tänk vad en liten kram och ett tack hade gjort lycka.
Men det sägs ju att otacksamhet är världens lön, i allafall är det min "lön". Aldrig, aldrig mer. I över en månad har jag planlagt, jobbat o slitit för att allt skulle bli bra. Det har kostat både tid, ork och pengar. Sen får man bara se en sur min och höra: "Jag gillar inte överraskningar" och sen är man som luft hela kvällen. Osynlig liksom.
Kvällen blev ju ändå helt toppen tack vara de andra. De är så helt igenom underbara människor. Men det var lite svårt att inte visa att jag var lessen. Tur man kan hålla masken...hihi...
Ensam kvar utan bil, utan telefon, då brast det.
Nu har jag jättemycket att tänka igenom.
Åker kanske till min "bror" några dagar. Vi får se.
Ha det gott alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar