Äntligen kan jag blogga igen.

Hej på er alla. Long time no see...haha... men nu är jag tillbaka igen. :)))))

Först pajade min riktiga dator och jag blev av med en massa foton mm. Jaha, då var det bara att använda min gamla dator som jag bara skulle ha till maskinbroderimönster. Gud va seeeeg den var. Kunde inte blogga för det tog så lång tid. Så åskade det här i måndags ... och pang...... det var den datorn. Hade ju redan beställt en ny, men det skulle ta nästan två veckor innan den kom. Och idag kom den äntligen :)))))


En HP Pavilion Elite Pc High Performance Edition.

Tänk va beroende man blir av en dator.... helt otroligt....

Nu får min gamla dator bli maskinbroderidator...haha

Ja nu har jag ju jättemycket att blogga om, men tar det viktigaste. Det blir ett jättelångt inlägg ändå.
I tisdags 7/6 kom en kille hit och hämtade bilen som har stått här i två tre år. Skönt att bli av med den. Han tog även med en massa annat järnskrot. Det gjorde gott.


Gott att få bort lite skrot.

Lördag 4/6 var jag hos en kompis på grillfest på Orust. Det var jättetrevligt och jag träffade många nya underbara, trevliga människor. Hade en toppenkväll. Fast jag frös gör mycket. Beror nog på att jag gått ned i vikt.


Hos Håkan var grillfesten.













Jättetrevligt var det.

Grillning på G.

Så har jag även fått klart mitt sovrum. Så "Now I'm sleeping with Elvis"....haha













Blev riktigt nöjd faktiskt.

Fredag 27maj åkte jag först till campingen och lämnade in varor till affären där. Sen kom Sanna och körde mig till Mellerud där jag tog tåget till Göteborg. På centralstationen kom Berne och körde upp mig till min kompis Anne i Gårdsten. Det var så trevligt att träffa henne igen.
Det var Anne, Pälvi och jag. Vi förfesta hos Anne sen drog vi iväg till Finska klubben i Storås.
Vi hade jätteroligt. Länge sedan jag dansat och skrattat så mycket. Hade bara sååå ont i fötterna sen...haha, men det var det värd. Klockan tre stängde dom och vi var hemma hos Anne igen vid fyra tiden efter en låååång taxiresa som gick via Partille med en som inte visste vart han bodde. Han hittade hem tillslut, men då kom det fram att han inte hade några pengar att betala med. Ja ja, vi kom då hem tillslut.


Anne.

Anne och Jag.

Pälvi.

På Finska klubben.

Anne igen......

och Pälvi igen.

Kareoke.

Pälvi o Kari på dansgolvet.

Kari och kompisarna.

Dagen efter kom min son Daniel och hämtade mig. Jag skulle på cruisingen i Trollhättan med ett gäng, men orkade inte. Var både trött och bakis..hmm... Sov en stund, sen myste jag framför TV'n.
Hade även gått igenom en pärs veckan innan och det tog på.
Tänk vad livet är underligt och så orättvist ibland, men ändå så skönt tack vare goda vänner och bekanta. Jag är så tacksam för att jag har så många som ställer upp för mig. En liten kommentar, ett kort, ett telefonsamtal eller en påhälsning gör så gott och betyder så mycket.
För att vara ärlig så tror jag att jag höll på att bli knäpp eller något. Försöker vara glad, (ja det är jag faktiskt för det mesta ändå), hitta på saker, gå på fest, träffa kompisar, resa mm, men saknaden efter Kjell vill inte ge sig. Saknar han bara mer och mer, starkare och starkare. Tänker på honom för jämnan och saknar honom dygnet runt. Alla tankar, all min lengsel gör att jag inte hittar lugn och ro. Jag som alltid trivs hemma vill bara ut och hitta på nytt. Har sovit dåligt dom sista veckorna och knappt ätit. Kände mig "dålig" på något sätt i flera dagar. Var så yr och det bara snurrade. Sen vet jag inte vad som hände, men jag vaknade på sjukhuset. Jag minns inte att jag slutade andas, minns inte att jag åkte ambulans i huj och hast, minns inget förrän jag vaknade på Näl med nålar och slangar i armarna. Vilken tur att Jennie var hemma och vilken tur att Sanna ringde.
Jennie åkte med i ambulansen och Annie o Daniel kom så fort de kunde.
Ja ja, ingen skada skedd. Jag kom hem igen med en gång, men jag måste börja äta, sova och sköta mig bättre.
Jag blev faktiskt rädd av det som hände och har tänkt mycket. Jag kommer aldrig att få Kjell tillbaka hur mycket jag än gråter och saknar honom. Nu MÅSTE jag ta mig i kragen och börja leva igen, inte bara existera. Jag ska satsa på att bygga upp mitt liv igen utan Kjell. Det hade han velat. Han hade aldrig velat att jag skulle gå och sakna honom och missköta mig själv. Något av det sista han sa till mig var att jag skulle skaffa mig en ny kille att få det gott med. Det ända han hade som krav var att det var en som var snäll mot mig och som värdesatte mig för den jag är.
Varför ska det vara så svårt?
"Vi lever så länge vi finns i någons minne"
"När någon du älskar blir ett minne, blir minnet en värdefull skatt."
Detta var allt för denna gången.

Ha det gott alla.

Kram Lill.