Lills Krypin: 10 dagar idag :)

Hej på er alla.

Ja nu är det dags att göra ett inlägg. Som de flesta säkert vet så blev jag mormor den 12 januari så det har varit mycket i det sista.

Annies graviditet har varit helt fin. Alla värden var bra och hon jobbade och mådde helt Ok dom första månaderna.

Sen innan jul började hon "känna av" det. Magen växte o blev enorm, nästan alla gissade på en baby mellan 4,5 - 5kg. Hon fick massa vatten i kroppen och svällde i fötterna så hon fick använda Jimmys skor. Värkar hade hon till o från och kunde nästan inte sova. Men alla värden var ändå bra. Den 4 januari kom och gick, men ingen bebis hur mycket vi än önskade o längtade.

Den 8/1 var vi hos Mvc och då var hon öppen 2cm. När vi lyssnade på hjärtslagen och jag såg Annies glädje blev jag så "svag" o rörd så jag kände gråten pressa på och jag fick nästan panik när jag tänkte på vilken smärta hon skulle genomgå, men jag fick behärska mig, men jag såg liksom framför mig den lilla, underbara älsklingen i rosa overall som kämpade sig upp trapporna i Lökeberg och sa till mig: "Mamma, gumman vill ha blås bubblor"....... Efter en "hinnesvepning" fick hon jätteont och när vi kom hem låg hon hela dagen på min soffa. Tills Jimmy kom från jobbet.

Torsdag den 9 vaknade jag på morronen och fick se att hon satt i min soffa, invirad i täcket och försökte sova lite sittande. Hon har ju nyckel hit som tur är.

Jag ringde förlossningen på Näl och de ville vi skulle komma in. ”Morfar” Bertil körde in oss, men fick komma och hämta oss igen efter ett par timmar. Då hade Annie fått något att sova på så hon kunde vila lite under natten.

Lördag den 11 hade hon så ont så vi fick åka in igen. De kollade och gjorde en hinnesvepning igen. 4cm öppen var hon då. Sen fick vi åka hem igen så Annie skulle vila tills nästa dag. Tabletter att sova på fick hon då också, men de hjälpte inte mycket. Vi fick en tid för att komma tillbaka dagen efter, söndag den 12 kl.09,30.

Måste säga att jag tycker Annie har varit jätteduktig. Aldrig klagade hon utan kämpade på. Både hon och Jimmy bara längtade tills den stora dagen. Och jag såklart....hihi

Men för mig var dom sista veckorna också jobbiga och full av oro. Så svårt det var att se att Annie hade ont och inte sov. Och jag har varit så orolig för att vara med på födseln och se hur ont hon hade det, "min lilla, underbara docka". För mig kommer hon vara min lilla prinsessa hur gammal hon än blir. Å vad jag skulle velat ta hennes smärta under födseln istället så hon slapp.

Men hon var duktig och kämpade på. Långa timmar av smärta. Vid ett-två tiden söndagen tog de hål på vattnet. Jag såg hur ont hon hade redan då och det var många timmar kvar. Hon ville helst stå och fick en ”präkstol” att hålla sig i. Såg hur hon vred sina fötter och händer av smärta, hon stönade lite, men kämpade på i tysthet. Jimmy och jag kunde bara stå hjälplösa och ”se” på.

Jag förstår inte varför de inte satte igång henne tidigare. Nu hade hon gått så länge med verkar så livmodern var för trött för att orka kämpa riktigt.

Vid åtta-nio på kvällen fick hon dropp. Då började det hända något. När krystverkarna kom var hon så duktig. Jimmy stod på hennes vänstra sida och hjälpte henne så gott han kunde. Jag stod på hennes högra. Jag såg när huvudet var ute och barnmorskan höll i det. Glömmer aldrig Annies ögon när hon vände sig till mig och sa: ”Mamma, jag klarar inte mera jag orkar inte mer”. Jag fick låtsas som inget och bara sa till henne: ”Jodå, Annie, du orkar, du är duktig o stark. En eller två gånger till så är det över”.

Och kl.22,54 kom han, den lilla Prinsen Lheo. 4180g och 52cm lång. Så underbart, vilken lycka, Jimmy grät och jag grät. Och jag hade fullt sjå att inte ”kasta” mig över den lilla. Ville att mamma o pappa skulle vara först. Jag tog foton istället. Annie såg så lycklig ut och det var med en så stor kärlek hon tittade på sin son. Och när Jimmy fick han i knäet såg han helt salig ut.

Kl.01 på natten kom Bertil och hämtade mig. Då höll de fortfarande på med Annie. Hon hade spruckit jättemycket och fick sy många stygn. Men hon klagade inte även om de sydde utan bedövning. Mycket blod förlorade hon också.

Ja detta var en underbar upplevelse för Mormor. Att få vara den första att se sitt barnbarn och de lyckliga, nyblivna föreldre.